Byggforskningen uppfinner hjulet gång på gångDenna debattartikel var införd i Dagens Industri den 6 mars 1998. Efter artikeln har jag kommenterat vad som har hänt eller snarare inte hänt.Byggforskning måste syfta till att ta fram nya kunskaper som går att tillämpa. Alltför mycket skattepengar har förslösats på forskning om sådant som varit känt i decennier, samtidigt som spridningen av ny – och gammal – kunskap till de yrkesverksamma haft allvarliga brister. Med sjuka hus som följd. I flera inlägg har kritik framförts mot den SOU-utredning (1997:182) som föreslår ett nytt sätt att administrera byggforskningen i Sverige. Byggforskningsrådet, BFR, skall avvecklas. Leve Ulf Göranssons utredning för detta förslag! Det vore förmätet av mig att döma ut BFR: s hela verksamhet genom åren. Det finns inte en möjlighet i världen att som utomstående ha en överblick över hela verksamhetsområdet. Men jag har en god kunskap om alla hundratals miljoner som spritts ut i decennier till energiforskningen – och där kan jag försäkra att inga andra än de som varit beroende av subsidierna kommer att gråta över BFR: s nedläggning Jag kan inte ange någon energiforskning som tillfört mig något nytt – snarare har rapport efter rapport framkallat frustration hos mig över att samhällets pengar förslösas på forskning som bedrivs på saker som jag känt till i decennier. I inlägget den 24 februari har företrädare för våra tekniska högskolor i fina ordalag varnat för utarmningen av våra forskarmiljöer. Av undertecknarna är det endast Arne Elmroth som, mig veterligt, ägnat sig åt energiforskning. Hans insatser har aldrig tillfört mig någonting. Tag exempelvis hans medverkan i Bo92-mässan i Örebro, som var en ren katastrof. För den som vill fördjupa sig i ämnet kan jag hänvisa till den vitbok som frilansjournalisten i Göteborg, Runo Ahnland skrivit. Jag tror också det vore intressant att utvärdera resultaten bakom de miljoner som ett stort antal professorer fakturerat forskningen från sina privata konsultbolag, till exempel professor Arne Elmroth och professor Björn Karlsson i Linköping. Fuktkonsultgruppen vid LTH vore även värd en granskning. Vidare talas det så fint om en utvecklad forskningsmiljö som nödvändig förutsättning för EU-finansiering. EU betalar bara ut stöd till icke-kommersiella projekt som det inte skulle ha varit möjligt att genomföra med strikta ekonomiska krav. Ju sämre projekt desto större chans att få stöd! En sådan ”forskning” är totalt meningslös eftersom den inte kommer andra projekt tillgodo. Det blir bara ett engångsprojekt som kan genomföras genom att ekonomiska realiteter sätts ur spel. Dessutom är projekten hemliga. Ansökningshandlingarna är konfidentiella så att andra forskare inte kan få ta del av dem. Det öppnar dörren på vid gavel i Bryssel för total godtycklighet vid utvärderingen. Ingen kan ifrågasätta någonting. Tro nu inte att jag pläderar för att det inte behövs någon forskning – för det gör det. Redan 1979 skrev jag i en opublicerad byggforskningsrapport: ”Forskningen måste behandla frågor som tillför branschen nya kunskaper och som dessutom är av intresse för flertalet. Kravet på nya kunskaper är inte alltid så lätt att uppfylla – i vissa fall har avnämarna fått uppfattningen att forskningen är till för fortbildning av forskaren.” Vidare går det att läsa i denna gömda rapport: ”De olika kunskapsområdena föreslås behandlas av olika expertgrupper. Det är viktigt att grupperna sammansätts så att olika tekniska, ekonomiska, juridiska och fackliga synpunkter kan vävas ihop till en helhet. Det är speciellt viktigt att experter med olika ståndpunkter i tekniska frågor blir representerade.” Den viktigaste målsättningen för forskningen är att ta fram teknik som är ekonomiskt försvarbar och som det är realistiskt att tillämpa. Resultatet ska sedan spridas så fort som möjligt till avnämarna. Med en forskningsuppläggning enligt riktlinjerna ovan skulle vi inte behöva uppfinna hjulet gång på gång. Men BFR har totalt brustit i att leva upp till så enkla krav. Det enda sätt vi kan förnya forskningen på i dag är att BFR avvecklas helt och hållet och att alla gamla tjänstemän diskvalificeras för de nya jobben i de nya organisationerna. Till sist är det oerhört viktigt att faktiskt föra ut de kunskaper vi redan har till alla yrkesverksamma i byggbranschen. Det ger en plattform att stå på inför nya forskningsutmaningar. Jag skäms för att vara byggare i denna sjuka husvärld. På 1960-talet kunde vi alla bygga friska hus. Den 6 mars 1998 i Dagens Industri Hans Lönn BFR lades ner. Tyvärr blev det nya forskningsorganet, Formas, inte ett dugg bättre. Man har inte lärt sig någonting. Vi fortsätter att producera hus som människorna blir sjuka av och samma gamla prostituerade läkare och konsulter fortsätter att bortförklara problemen. Våra spjutspetsprojekt, Hammarby Sjöstad och Bo01 i Malmö kan vi bara skämmas över. Vid litet närmare eftertanke uppfinner vi inte längre hjulet en gång till. Vi tycks tro att det fyrkantiga hjulet är bäst. Just detta framstår som ”klockrent” när man tänker på Boverkets nya regler för energihushållning och energideklarationer av byggnader.
|