|
Jag hittade en intressant refuserad artikel.
Sommaren 1980 hade jag ett långt och intressant samtal med den redan då välkände journalisten Nils-Erik Sandberg. Han ansvarade för DN: s debattsida. Han bad mig om att jag skulle skicka in en debattartikel med innehåll enligt nedan. Nils-Erik blev nedröstad. Två mot en!
Möjlighet till egna initiativ skapar välfärd.
Människan är i grunden egoistisk. En aldrig så het kärlek slocknar så småningom om den förblir obesvarad. Ett slags skyddsmekanism för jaget att inte bryta ner sig själv – i egoistiskt syfte? För en del människor en ren logisk slutsats – kärleken måste vara ömsesidig. Bland oändligt många försök att fånga kärlekens natur finns också perspektivet att betyda något för någon – att vara efterfrågad. Men även i detta ligger för många en form av egoism!
Förälskelse – kärlek – hänsynstagande – förtroende – frihet under ansvar – gemensamt ansvar för barn och hem är några hörnstenar som kan ge ett varaktigt förhållande mellan makar eller sambos ett harmoniskt liv, som ger begreppet livskvalitet innehåll. Alltför ofta påminns vi om att inte ens på familjenivå fungerar solidariteten fullt ut. Varför skulle vi annars ha så många skilsmässor?
Den sociala kontrollen avtar mycket snabbt vid utökning av gruppens storlek. Jag har personlig erfarenhet av att ett kollektiv på tio personer kan fungera. Men redan vid 100-talet personer i gruppen börjar ”smitarna” att kunna gömma sig – rida på svallvågen utan att göra några paddeltag. De ”troende” som går runt och predikar en kravlös socialism är och förblir orealistiska romantiker eller tillhör smitarna.
Denna bakgrund ger en snabbteckning av hur individen fungerar. Kollektivet fungerar på ett annat sätt. Trots detta styrs utvecklingen systematiskt mot att politikerna prioriterar kollektiva lösningar.
Detta illustreras mycket påtagligt på fyra områden.
Skolan
Arbetsrätten
Löntagarfonderna
Bostadsförsörjningen
Samhället måste för att fungera stimulera individerna till egna initiativ, ansvarstagande och en medvetenhet om att en personlig insats efter bästa förmåga lönar sig. I stort sett utgjorde dessa förutsättningar grunden för välståndsutvecklingen i Sverige.
I tron på den eviga tillväxtens evangelium skyndade sig politikerna att diskontera framtiden genom en ofattbar överbudspolitik. Jämlikhet blev det nya slagordet för att gå vidare med reformer som skulle garantera skyddsnät på alla nivåer. Ett skyddsnät som missbrukas och föder arbetsovillighet. Knappast någon ifrågasätter det berättigade i ett skyddsnät för sjuka och gamla. Vi får däremot inte göra avkall på att människorna måste acceptera anvisat arbete som de har förutsättningar att klara. Detta måste gälla även om kneget är besvärligt eller tråkigt.
Redan i skolan måste dylika förutsättningar klargöras så att eleverna får arbetsmotivation. Idag har vissa ungdomar i välfärdssverige bibringats uppfattningen att inga eller dåliga betyg automatiskt skulle kvalificera för de bästa jobben.
Ett mycket enkelt sätt att utnyttja skyddsnäten så kort tid som möjligt är att se till att ersättningen för improduktiva AMS-anställningar är så låg att produktivt arbete framstår som ett bättre alternativ för individen.
När kom då vändpunkten i välståndsutvecklingen? I mitten på 60-talet? Då lades grunden till dagens flumskola. Skolan blev en gigantisk experimentverkstad för politiker och byråkrater. Det är inte jämlikt att alla våra kära barn skall få samma undervisning oberoende av sina förutsättningar. Det är ett samhällsekonomiskt slöseri att inte ta vara på och utveckla begåvningarna. Och inte har skolan löst problemen för dem som har det svårt! Dagens skola är inte i någon mening progressiv. Den är defensiv och destruktiv!
Sedan kom Lagen om anställningsskydd, som motverkar inte bara nyanställningar av ungdom utan också en naturlig rörlighet på arbetsmarknaden. Det är särskilt beklämmande att så få i sin karriär har skaffat sig erfarenhet från både offentlig och enskild tjänst. Fortfarande avgörs många tjänstetillsättningar i offentlig tjänst med antalet tjänsteår i offentlig tjänst som utslagsgivande faktor. Detta ger en byråkratisk inavel! Kunskaperna utarmas allt mer. Vem vågar för övrigt sluta en långvarig anställning när man på det nya jobbet riskerar sitsen ”sist in först ut”? Smitaren lägger inte heller på ett extra kol, när arbetsbrist ej är för handen, när han är näst intill ”oavsättlig”.
MBL-lagarna har vad jag kan förstå delvis motverkat sitt syfte. I saken ligger självklart också en intressekonflikt – kapitalägarna vill ha en så stor avkastning som möjligt och löntagarna vill ha ut så mycket som möjligt av kakan. Personligen tror jag att ett bättre resultat skulle ha nåtts om lagen och andan i dess tillämpning blivit MAL, lagen om medansvar i arbetslivet.
Ett damoklessvärd vilar över all företagsamhet i Sverige – löntagarfonderna. Och därmed avser jag varje form av kollektivism under tvång. Alla opinionsundersökningar visar entydigt att vi inte önskar oss några fackföreningsstyrda löntagarfonder. De bara minskar våra möjligheter till självförverkligande och till mångfald i en decentraliserad demokratisk process. Frivilliga individuella löntagarfonder på det enskilda företaget är däremot säkert ett utmärkt sätt att öka medansvaret och möjliggöra för löntagarna att ta del av ”vinsten” om lönekraven hålls tillbaka.
Kritikerna som orkat läsa så här långt har schablonerna helt klara för motattack. Tankegångarna är bara det sedvanliga utslaget av konservativa egoistiska värderingar. Men jag och många med mig undrar nog om inte egoism är störst hos den korporativistiska eliten som ser sina positioner hotade. För hur länge skall vi behöva lida av att höra exempelvis Lennart Bodströms eviga insinuationer om att ”vi inte förstår vårt bästa”? Men TCO-chefen är inte ensam om att sakna varje feeling för medlemsopinion.
Inom bostadssektorn råder inga hoppande majoriteter bland oss vanliga människor. Även på detta område har alla opinionsmätningar givit entydiga resultat som indikerar att åtminstone 80 procent av svenska folket vill äga sitt hem.
(Här har jag ”lyft ut” en sida som handlade om bostadsrättskommittéen och bostadsanvisningslagen)
När skall även politikerna inse att aldrig så bra centrala beslut omvandlas i byråkratin till slumpmässigt bra eller dåliga beslut för oss? Byråkraterna är inte mer än vanliga människor med sina fel och förtjänster! Är det inte ovanligt naivt att tro att det blir bättre beslut om vi bestämmer över varandra än om vi får bestämma över oss själva?
Jag har med de här exemplen velat visa på det orimliga i den utveckling som stakas ut åt oss ”vanliga” medborgare. Av någon outgrundlig anledning tycks riksdagsmännen vara radikalare än de människor de skall företräda. Det är dags att vakna upp nu så att Sverige inte körs totalt i botten!
Skärholmen den 15 augusti 1980
Hans Lönn
Tillbaka
|