BLÅSNINGEN!En sann historia om hur alla blåste alla och de små människorna bara blev blåsta. En historia om hur hänsynslösa företag med hjälp av sin ställning i samhället, vårdar sina intäkter hellre än sin nästa. Och hur kommunalpolitiker och kommunala tillsynsmyndigheter blundar av samma orsak.På en av Lidingös vackraste strandfastigheter har under flera decennier en mängd förorenande verksamheter pågått. Fabriker har brunnit på området, anmälningar om misstänkta dumpningar av gifttunnor har kommit in, många olyckor med livsfarliga ämnen har rapporterats och ett flertal tankar och cisterner har funnits och finns i marken. Marken som aldrig sanerats! 1996 sålde Margarinbolaget fastigheten till Versteeghgruppen. Priset sattes lågt, 25 miljoner kronor, då föroreningshistoriken var så omfattande, vilket bekräftats av ett flertal markundersökningar året innan 1995. Margarinbolaget avskrev sig därför allt framtida ansvar för synliga och dolda fel, brister och föroreningar i marken. För att kunna sälja vidare delar av fastigheten för exploatering, tog Versteeghgruppen fram handlingar för en ändrad detaljplan och påbörjade förhandlingar med olika byggbolag. Det blev startskottet för den stora blåsningen!Ingenstans i detaljplanen nämner man att det finns ett flertal cisterner och tankar i marken. Eller att de måste grävas upp. Vilka visste då om det? Tomas Ragnell miljöchef på kommunen, som hade handlingar från 70-talet om dessa och därmed tillsynsansvar, Versteeghgruppens grundare och ordförande Gerard Versteegh som skrev på avtalet med Margarinbolaget och områdesansvarige Danne Stattin hos exploatören NCC, i vars köpeavtal med Versteeghgruppen alla cisterner och tunnor fanns med i en bilaga. Köpesumman därmed också fortsatt låg – denna gång 26,5 miljoner. Utåt höll alla tyst och bostäderna byggdes på föroreningarna, tankarna och cisternerna. Lyxbostäderna – detta var ju NCCs prestigeprojekt – såldes sedan till ovetande för mellan 6 och 10 miljoner. Blåsta! För att säkerställa att vissa boende skulle vara lojala mot NCC, erbjöds köparna alternativa köpeavtal med lägre inköpssumma, så att köparen kunde spara 100 000 SEK i lagfartsavgift. 7 familjer nappade. NCC fick på så sätt hållhake på dessa köpare eftersom de medverkat i någonting olagligt. Och merparten av dem fick förtroendeposter i samfällighetsföreningen. Men på denna blåsningarnas fastighet, så räckte det ju inte med det. I köpeavtalet mellan Versteeghgruppen och NCC, stod det att Versteeghgruppen skulle få en tilläggsköpeskilling om kvadratmeterpriset översteg 30 000 SEK när bostäderna var sålda. På de sju som man från NCCs sida nu hade i ett skruvstäd, lurades också Versteeghgruppen på sin tilläggsköpeskilling. Skulle Versteegh bråka med NCC om det, knappast, då de gemensamt kände till att man byggt bostäderna på alla föroreningar. För att inte styrelsen för Samfällighetsföreningen skulle börja rota i områdets föroreningshistorik, tar Gerard Versteegh plats i styrelsen från det den bildades. Och mycket riktigt var han med och tog två kritiska beslut: • Att inte bry sig om de påstådda föroreningarna • Att mottaga gåvan från NCC till föreningen på marken På det sättet lade man locket på till att någon skulle börja rota i föroreningarna, samt befriade NCC från markägaransvaret. Ett markägaransvar som inkluderar alla kostnader för framtida saneringar av marken. Och Versteeghgruppen kunde få hela tilläggsköpeskillingen. Och kommunen då? De anställde en av de 7 fifflarnas dotter som högsta ansvarig på Miljö och Stadsbyggnadskontoret. Hennes föräldrar köpte bostaden år 2002 för 800 000 SEK enligt köpebrevet. Fadern får benmärgscancer och dör 2007. Benmärgscancerns enda kända orsak är exponering för föroreningar. Hennes mor sålde år 2007 för 9,5 miljoner. Rädda vad som räddas kan innan allting ”erkänns”, alltså inte uppdagas för allt är ju känt. I alla andra än Blåsningarnas kommun, skulle dottern vara jävig att driva ärendet på kommunen. Men här går det och hon hävdar i alla lägen att området är sanerat och riskfritt att bo på. WSPs markrapport från 2008 skulle slutgiltigt sätta punkt för att det inte fanns några farliga föroreningar i marken. Blåsningskommunen fick den intelligenta idén att nu låter vi Karolinska Institutet (KI) granska rapporten och ingenting annat! Rapporten som säger att alla tankar och cisterner är borttagna! Men KI blåser sig själva genom att lägga ut texten kring om vilken förändrad markanvändning som kan tänkas tillåtas. Det är ju inte någon fara med den nuvarande markanvändningen! KI är då så blåsta att de börjar redovisa hur mycket grönsaker som kan odlas på marken! Högst några procent av en människas intag får komma från odlingar på Gåshaga Brygga! Men alla rättade sig inte in i ledet, en boende – som själv drabbats av föroreningarna – fortsatte att gräva. OCH ju mer hon grävde, desto mer förtalad blev hon och desto mera bevis på att alla cisterner och tankar medvetet lämnats i marken fick hon fram. NCCs pressansvarige ringde t.o.m. runt till alla tidningar för att få dem att förstå att de inte fanns någon substans i pratet om föroreningar, kvinnan var ju bara knäpp. Undrar hur han förklarar den bensincistern på 10 000 liter som tackvare hennes noggrannhet grävdes upp vid hennes fd. bostad så sent som i maj 2009. Och nu står de boende där, med en bostad som är hälsofarlig och värdelös. Med en Samfällighetsförening som inte driver deras sak och en tillsynsmyndighet som blundar inför fakta och håller brottslingarna bakom ryggen. Och med den kränkande kunskapen om att miljöchefen, Versteegh och Stattin på NCC alla vetat om det här hela tiden. Det måste vara århundradets blåsning i Sverige! Och än har rättsväsendet inte reagerat! Alla turer, faktahandlingar, lögner mm. finns i bifogat brev som gått ut till de boende på Blåsningarnas fastighet – Gåshaga Brygga. (Pdf-fil - 2,5 mb) Älgö den 27 november 2009 Hans Lönn
|